Betänkandet (SOU 2008:106) " Ökat förtroende för domstolarna"

1. Inledning
Utredningen har haft i uppdrag att kartlägga hur kommunikationen mellan domstolarna och medborgarna fungerar, särskilt inom områdena bemötande av parter och bevispersoner, utformning av domar och beslut samt domstolarnas kontakter med medierna.
Tidningsutgivarna vill framhålla att uppdraget är angeläget och välkomnar de inslag av transparens och tillgänglighet i domstolarna och deras verksamhet som genomsyrar utredningens förslag. Samtidigt kan inte undgås att notera utredningens beskrivning av mediernas rapportering ibland ger uttryck för något svepande påståenden som, enligt TU:s mening, får anses vila på tämligen lösa grunder.

2. Ett aktivt förhållningssätt till medierna – en mediestrategi föreslås
I utredningen konstateras att många domare intar ett alltför passivt förhållningssätt till medierna. Således föreslås att en mediestrategi utarbetas för att göra domstolarnas och därigenom domarnas kontakt med medierna mer tillgänglig. Strategin innebär bland annat att det – vid de domstolar som har behovet - utses så kallade mediedomare vilka skall underlätta domstolens mediekontakter. Vidare föreslås bland annat att det hos Domstolsverket inrättas en presstjänst som bland annat skall kunna ge enskilda domare råd och stöd inför mediekontakter.

TU är positiva till åtgärder som förenklar och förstärker kommunikationen och kontakten med rättsväsendet. Bevekelsegrunderna för de förslag som utredningen lägger fram på området är dock – minst sagt – intressanta. Så sägs bland annat att medierna spelar en viktig roll för allmänhetens förtroende för domstolarna, eftersom medierna för de allra flesta människor är den viktigaste källan till information och kunskap om samhällsfrågor. Då den övervägande delen av allmänheten får sin uppfattning om domstolarna via medierna, har domstolarna en viktig uppgift i att se till att denna information är så allsidig och korrekt som möjligt.

Enligt TU är det naturligtvis angeläget att domarna och övrig relevant yrkeskår finns tillgängliga för såväl medier som allmänhet. Visserligen kan domstolarna och personer knutna till dessa vara aldrig så duktiga och hörsamma på att förklara, tillrättalägga samt kontakta medierna om tingens ordning. Det är dock massmedierna själva och ytterst den ansvarige utgivaren som ensam bestämmer vad, och svarar för vad, som skall publiceras i tidningen. Det kan således ifrågasättas om utredningen förstår under vilka betingelser medierna verkar. Medierna har till uppgift att självständigt analysera och rapportera kring samhälleliga företeelser och oberoende rapportera, fritt granska och ifrågasätta maktutövningen. Nyhetsvärderingen sker utifrån en fri, obunden och granskande journalistisk rapportering – inte utifrån vad domstolarna anser vara "allsidigt och korrekt".

Journalisterna och i förlängningen medierna har inte ett uppdrag från domstolarna att undervisa medborgarna eller förklara juridiskt komplicerade domar och mål för allmänheten. Såvitt TU känner till består journalistiken i att i stort som smått granska, rikta kritik mot och informera kring samhälleliga företeelser, t ex rättstillämpningen och rättssystemet, samt belysa olika samhällsförhållanden och däri, från gång till annan, förekommande missförhållanden. TU ser med särskild förvåning på utredningens uttalande att enskilda domare måste ha en beredskap till egna kontakter med journalister för att bemöta felaktigheter i rapporteringen eller klara ut missförstånd. En domare är naturligtvis berättigad att söka reda ut missförstånd med t ex en journalist. Men denne kan aldrig bestämma vad som skall – eller vad som icke skall - publiceras. Likaså kan här finnas aspekter som gäller anonymitetsskyddet om en domare bestämmer sig att "reda ut" eller ta reda på vissa saker.

TU ställer sig även frågande till vad som läggs i det så kallade "aktiva förhållningssättet"; så sägs bland annat att förutsättningar bör skapas för domare att betydligt oftare än i dag kunna ställa upp och informera om domstolsverksamhet i samband med olika diskussioner i intervjuer i radio och TV eller genom klargörande insändare och artiklar, både lokalt och på riksplanet. Vidare sägs – för att undvika en felaktig eller onyanserad rapportering i medierna - att målsättningen bör vara att Sveriges domstolar skall vara först med att formulera nyheter av händelser i verksamheten som kan tänkas vara intressanta för medierna. TU vill återigen understryka att det är medierna själva som självständigt och oberoende bestämmer vad som skall publiceras, inte myndigheterna, i detta fall domstolarna. I sammanhanget bör en inte oväsentlig aspekt framföras, nämligen att domstolarna å ena sidan – åtminstone såvitt TU kan bedöma – är bäst lämpade att handha och utöva rättsskipning, medan medierna å den andra rimligtvis är mest lämpade att handa journalistik och publicistiska överväganden.

3. TV-sända rättegångar
Utredningen ställer sig tveksam till om det verkligen går att genom TV-sända rättegångar till medborgarna förmedla en saklig och opartisk bild av rättegångsförfarandet. Det sägs även att insyn i domstolarnas verksamhet och kunskap om denna kan förmedlas på ett bättre sätt än genom TV-sända rättegångar.
TU konstaterar att TV-sändningar i det närmaste framställs som onödiga eftersom dessa inte kan återge allt som äger rum under rättegången. Det är förvånande att det centrala för utredningens uppfattning i frågan inte synes vara att balansera offentlighetsintresset med därtill motstående intressen, utan det centrala i stället är om TV-sända rättegångar kan förväntas bidra till att stärka medborgarnas förtroende för domstolarna.

TU anser, till skillnad från utredningen, att tiden nu är mogen för TV-sända rättegångar. Kraven på såväl tillgänglighet som den snabba tekniska utvecklingen talar för detta. Behovet av offentlighet gör sig särskilt påmint när det gäller domstolarnas rättskipning och rättstillämpning.

4. Enkätundersökningarna
Två enkätundersökningar har genomförts för att få en bild av dels allmänhetens förtroende för svenska domstolar, dels domstolserfarna personers såsom advokater, åklagare, domare och nämndemän, förtroende för domstolarna.
4.1 Statistiska centralbyråns enkätundersökning om förtroendet för domstolarna bland allmänhet och personer med erfarenhet av att uppträda i domstol.
Undersökningen består av två mätningar. Den ena mätningen riktar sig mot allmänheten medan den andra riktar sig mot personer med egen erfarenhet av det svenska domstolsväsendet. Den första mätningens urvalsstorlek var 3000 personer i åldrarna 18-84, i den senare gjordes ett urval på 500 personer utan några avgränsningar avseende ålder.

Allmänhetens svar
Närmare hälften av de tillfrågade – 49 % - säger sig ha ganska respektive mycket litet förtroende vad gäller påståendet "Att det som rapporteras i tidningar och radio/tv stämmer överens med det som faktiskt sägs och händer i domstolarna". 32 % uppger att förtroendet är mycket eller ganska stort i denna fråga. 19 % har angett att de inte har någon åsikt/känner ej till. De tillfrågade kategoriseras vidare in efter utbildning. Den mest kritiska gruppen utgörs av högutbildade där 57 % besvarar påståendet med ganska litet eller mycket litet. Förtroendet för medierna är störst hos dem med medelhög utbildning, 36 % har mycket eller ganska stort förtroende för rapporteringen i medierna.

TU konstaterar att utredningens påstående är tämligen fordrande, för att inte säga tendensiöst, formulerat, någonting som rimligtvis påverkar svarsmönstret. Vidare är detta ett område som jämfört med andra samhälleliga företeelser, t ex barnomsorg, genererar lägre värden. Säkerligen spelar allmänhetens rättsmedvetande och såväl sociala som politiska tillhörighet in i fallet. Utfallet kan således på goda grunder ifrågasättas. Det är särskilt noterbart när det i analysen i svepande och tendensiösa ordalag uttalas att det låga förtroendet kan kopplas till kvällspressen. Mot detta kan invändas att det är just kvällspressen som står för en inte oväsentlig del av rapporteringen kring rättsfall och att det inte sällan är härifrån allmänheten hämtar sin information.

I påståendet "Att domstolarna inte låter sig påverkas utifrån till exempel av media när de dömer" delas de tillfrågade in i kategorier utifrån antalet rätt på ett kunskapstest om domstolarnas uppgift. Noteras kan att det i analysen sägs att det är mycket tydligt att de som är särskilt insatta i rättsväsendet är de som värderar medierna mest kritiskt. TU ställer sig frågande till denna slutsats. Resultatet på kunskapstestet visar snarare att de med flest rätt visat sig ha större förtroende för rapporteringen – 57% har mycket eller ganska stort förtroende för mediernas rapportering – jämfört med t ex den grupp som uppvisat sämst resultat i testet där
34 % haft mycket eller ganska stort förtroende för rapporteringen. Resonemanget i analysen visar sig således något haltande.

Gruppen med domstolserfarenhet
Resultatet från urvalet av personer med domstolserfarenhet visar ungefär samma värden som för allmänhetens förtroende vad gäller påståendet "Att domstolarna inte låter sig påverkas utifrån till exempel media när de dömer". Slutsatserna som kan dras här torde vara begränsade i det att här har enskilda på ett eller annat vis personligen blivit drabbade av rättstillämpningen, någonting som rimligtvis, åtminstone i vissa fall, borde inverka menligt på resultatet.

4.2 Enkätundersökningen med advokater, åklagare, domare och nämndemän om bl a förtroendet för domstolarna
Undersökningen har skickats till samtliga i landet verksamma advokater (4 400) och biträdande jurister (1 500) samt 250 åklagare.

Advokaters/biträdande juristers och åklagares förtroende
På frågan "Hur stort förtroende har du för att domstolarna har förmåga att stå emot påverkan utifrån när de dömer" svarar 72 % av advokaterna/biträdande juristerna och 86 % av åklagarna att förtroendet är stort. 8 % av de förra respektive 2 % av de senare hyser litet förtroende i frågan.

I anslutning till denna fråga, finns följande frågeställning "Om du inte har mycket eller ganska stort förtroende, har du någon närmare uppfattning om vad för slags yttre påverkan som du anser att domstolarna har svårt för att stå emot och vad som du anser är skälet till att domstolarna har svårt för att stå emot denna yttre påverkan?

I sammanställningen av advokaternas/biträdande juristerna svar sägs bl a att "påfallande många tror att massmedia påverkar domstolarnas bedömning". Hur man kommer fram till att "påfallande många" tror att medierna påverkar domstolarna är för TU höljt i dunkel, särskilt som 72 % av gruppen säger sig ha ett stort förtroende för domstolarna i frågan. Det är dessutom svårt att bemöta påståenden då ingen redogörelse av storleksordningen görs. Tidningsutgivarna konstaterar i stället att förtroendet hos såväl advokater som åklagare, till synes är stort.
Vad gäller åklagarna sägs att "många är av uppfattningen att massmedia och folkopinioner påverkar domstolarna". Återigen är det svårt att bemöta detta påstående, dels med hänvisning till att 86 % av åklagarna säger sig ha stort förtroende i frågan, dels med hänvisning till att vad som här avses med "många" inte presenteras.

På frågan "Hur stort förtroende har du för att mediernas rapportering stämmer överens med vad som faktiskt har skett under handläggningen i domstolen" har av advokaterna/biträdande juristerna 10 % stort respektive 67 % lågt förtroende. Hos åklagarna har 11 % stort respektive 52 % lågt förtroende i frågan. Vidare efterfrågas "Om du inte har mycket eller ganska stort förtroende, har du någon närmare uppfattning om vad du anser är orsaken till att mediernas rapportering inte är saklig och korrekt?"
Enligt sammanställningen anser påfallande många advokater/biträdande jurister att journalister är inkompetenta och saknar kunskap om domstolsprocessen och att media inte är intresserade av en saklig, neutral och korrekt rapportering. Även åklagarna uttalar detta. Många menar att media tenderar att enbart lyssna till åklagarens version. Å andra sidan anger några att domstolens bristande motiveringar och avsaknad av förklaringar utöver domskälen är en orsak till att media rapportering inte är saklig och korrekt.

Enligt TU är frågan tendensiös. Så kan konstateras att redan i frågställningen slutsatsen dras att mediernas rapportering varken är saklig eller korrekt. Det är synnerligen onyanserade och dåligt underbyggda slutsatser och uttalanden som görs. Påståendet om att medierna inte skulle vara intresserade av en saklig, neutral och korrekt rapportering faller på sin egen orimlighet; det är detsamma som att påstå att medierna är likgiltiga inför sitt uppdrag och sin yrkesroll och därmed missköter sig. TU kan inte annat än att konstatera att som man ropar får man svar.

4.3 Några avslutande kommentarer till undersökningarna
TU är införstådd med att domare kan bli påverkade av vad tidningar och andra medier rapporterar om. Detta förhållande måste dock sättas i ett större perspektiv som att rättstillämpningen skall stå fri från yttre påverkan av t.ex. massmedia eller politiker. Skulle en domare eventuellt tillåta sig att bli påverkad av material som publiceras i media och senare lägga detta till grund för en dom, är detta direkt stridande mot omedelbarhetsprincipen. Denna princip innebär att en dom endast får grundas på sådant som förekommit under själva huvudförhandlingen. Det är naturligtvis olyckligt om allmänheten och även de som tillämpar lagen tror att medierna kan påverka rättsskipningen. TU är dock av den fasta övertygelsen att domarna tack vare såväl yrkesutbildning som yrkesträning kan stå emot eventuell yttre påverkan.

Stockholm den 18 mars 2009