Emanuels spaning: Man kan inte vinna över internet

I veckan läste jag en fantastiskt bra nyhet på Dagens Industri. Det handlade om att Borlänge kommun lagt en halv miljard på att lobba för att IKEA ska etablera sig i kommunen.

Jag blev tipsad om den av Dagens Samhälles digitala chef som twittrade glatt om att artikeln nu äntligen fått spridning. Jag gick vidare och försökte hitta källa, ursprungsartikeln som Dagens Industri citerar, men hittade ingen länk och twittrade tillbaka till DS-chefen @marianilsson att det var dåligt av Dagens Industri att inte länka till Dagens Samhälle och framför allt dåligt av Dagens Samhälle att missa att sprida och länka till sin intressanta artikel.

Men det var inte så konstigt. Dagens Samhälles journalistik finns inte på nätet. Utifrån ett beslut om att det parasiterar på ”kärnaffären” har man beslutat att släcka sin webb.

Resultatet blir att Dagens Industri skåpar ur alla relevanta artiklar från Dagens Samhälle. Inte för att DI gjort arbetet, utan för att DI är de enda som tillhandahåller innehållet på nätet.

Det handlar inte längre om vem som gör den bästa journalistiken, utan hur journalistiken når läsaren.

Hela det internet som nu tar form rundar de traditionella vägar vi är vana att kunna kontrollera och bygga strukturer kring. Dagens Samhälle tillhandahåller inga nyheter alls på nätet och skulle jag ändå av överdriven nyfikenhet ta mig till deras sajt hänvisas jag bara till pappersprenumeration. Och även om tidningen snart vill lansera ett system där man kan nå befintliga artiklar via en betalvägg tappar de fortfarande den största poängen med nätet – spridningen.

Den internetmedborgare som formas idag är mer mån om hur hon kan sprida vidare det smarta hon läste, än att skryta om att hon har läst något andra inte kan läsa.
Det handlar inte främst om oviljan att betala för sig, utan om att bygga ett system där internetmedborgaren inte belönas.

Parasiten blir inte längre den egna webben, utan den som väljer att rewrita texten. Det blir ett slags sanktionerat parasiterande system man inte kan väja för. DI kammar hem min relevans och tacksamhet genom att vara de enda som tillhandahåller nyheten för mig – på det sätt jag vill läsa den. Genom den godkända mängden citat och återgivande av text är det DI jag nu hänvisar och länkar till. DI i sin tur tackar och bygger band med mig.

Vinnaren blir inte den som tycker att ”vi har journalistik värd att betala för”, utan den som når läsaren med ”journalistik värd att betala för”. Man kan inte vinna över internet. Det är att vinna över sin läsare.

Emanuel Karlsten