Tidningsutgivarna är en branschorganisation som arbetar för fria och konkurrenskraftiga medier för ett öppet och demokratiskt samhälle
KONTAKTPERSONER
Har du frågor eller funderingar som rör Kompetens och forskning? Ta gärna kontakt med mig!
Anna-kari Modin
Ansvarig Kompetens och forskning
Tel: 08-692 46 67
Mobil: 070-584 46 67
anna-kari.modin@tu.se
|
Jolo såg vad andra inte såg En journalist som med blick för ironier iakttog människorna. En journalist som ville avslöja den mänskliga skröplighet som dolde sig bakom ståtliga fasader. Han gav akt på skillnaden mellan ord och handling, mellan sken och verklighet, mellan drömmar och realiteter. Han gjorde det gärna till sitt signum att se "det stora i det lilla". Han uppmärksammade det marginella, obetydliga eller ovidkommande och han var vaken för detaljer som egentligen inte passade in.Jan Olof Olsson, mera känd som Jolo, är en av 1900-talets stora svenska journalister och populärhistoriska författare. Hans specialitet var historia, gärna skriven utifrån oväntade och vardagliga perspektiv. I stort sett hela sin journalistbana hade han på Dagens Nyheter från september 1945 till sin död i mitten av 1970-talet. Han dog ung, bara 54 år gammal. I inledningen ovan beskriver forskaren Göran Leth hur han för ett antal år sedan i ett forskararbete då såg på Jolo och hans journalistik. Nu kommer Göran Leth igen med en hel härlig bok om Jolo. Bokens titel Jolo - den förarglige iakttagaren. Journalisten och författaren Jan Olof Olsson och det kan man gott komma ihåg när man går på julklappsjakt. Bred kunskap Jolos bredd var imponerande, han hade stora kunskaper i litteratur och historia och film var hans stora (ungdoms)intresse och han kunde gå på bio flera gånger i veckan, som ung flera gånger om dagen. Chaplin var hans stora favorit, vilket har sin poäng och förklaring i bådas uppkäftighet mot överheter. Annars rörde han sig över ett brett spektrum och agerade också mot uppdelningar i s k fina filmer och mindre fina och framhöll i Studentfilmsstudions styrelse revyfilmer och gangsterfilmer som likvärdiga. Göran Leth visar i sin bok hur mycket av filmteknik och dramaturgi som kan återfinnas i Jolos texter. Han kom ju att skriva manus till bl a en av svensk tv:s stora succéer "Någonstans i Sverige" Hans älsklingsländer var England och Irland: Han gick själv gärna klädd i tweed och med pipa i munnen. Men han skrev böcker och mängder av artiklar också om USA, Balkan och Sovjet/Ryssland. Han var expert på första världskriget, men också på det andra. Därtill skrev han lysande kulturartiklar. Varför England kom att få en så stor plats i hans hjärta kan enligt boken bero på en kombination av besvikelse över nazismens krigsförklaring och det faktum att hans äldre bror på krigsförklaringsdagen lyckades ta sig från England via Danmark och kom hem till broder Jolo med en Dunhillpipa som present. Släkt och andra källor Just Jolos bror Per-Olof har naturligtvis varit en ovärderlig källa för att beskriva uppväxtåren i hemmet i "Sibirien" i Stockholm. Per-Olof Olsson kom nämligen att bli svärfar till författaren. men när Göran Leth kom in i familjen hade Jolo redan avlidit och de träffades aldrig. Om detta att tillhöra familjen till forskningsobjektet är ett dilemma eller inte ur källkritisk synvinkel diskuteras därför i ett kort avsnitt, men Göran Leth har enligt detta inte använt någon utsago, som inte går att belägga med andra källor. Bortsett från denna typ av redogörelse samt kapitlet om avsikten med boken finns inte mycket "akademiskt" att snubbla över. Göran Leths syfte har varit att kasta ljus över Jolos personliga stil och att undersöka sambandet mellan form och innehåll samt sambandet mellan liv och verk. Genom stilanalyserna leds man med lätta ögon och när boken är läst har man fått sig en dos stilanalysmetodik, utan att märka det, och gjort fina möten med många av Jolos texter. Många bilder från barndom och framåt ger ytterligare en insikt i Jolos liv. Respektlöshet och vanvördighet och föga reverens för överhet är uttryck som ofta återkommer för att beskriva Jolos stil. I hans essäer kan man också lära sig leta efter ingredienser som anekdoten, kåserandet och en komisk poäng; en inte alltför ovanlig uppbyggnad av en Jolotext . Han noterade t ex sin intervjupersons slarvigt knutna slips och liknande faiblesser, och därför tror Göran Leth att många sålunda omskrivna personer utbrast i ett "Det var då förargligt". Därav bokens titel får man väl anta. Formar en skribent Jolo får ett fylligt och intressant porträtt både som människa och som skribent. Det är inte alls ointressant hur författaren/forskaren har grävt långt bak i bardomen och stämningen i hemmet, i hans kamratkrets, som rekryt under kriget etc för att söka förklaringar till Jolos person, stil och val av ämnen och infallsvinklar. Vi följer honom via hans texter genom England och Irland och får läsa hans iakttagelser, ständigt lite annorlunda, alltid med öga för spännande, rörande, hastiga och oväntade detaljer. Vi får också läsa om hans sista, motiga år på Dagens Nyheter, där kollisionen stod mellan två journalistiska ideal, det subjektivistiska som var Jolos stil och det objektivistiska som var den moderna tidens ideal. Oftast har denna kollision inneburit att det subjektivistiska stått som förlorare. Jolo företrädde en explicit subjektiv journalistik och kände sig nog ofta som förlorare men fortsatte idogt sitt skrivande på sitt sätt till sin död. Ögonblickens och personligheternas betydelse var för honom viktigare, vilket var i motsats till det radikala 60-talets journalistik. Bland hans böcker kan man notera massor för läsning eller omläsning t ex "1914", "Rivna fanor", "De tre från Haparanda", "I Dublins vackra stad". Han skrev som sagt även manus till ett flertal uppskattade tv-serier bl a "Någonstans i Sverige". BIRGITTA PAHLÉN Källa: Göran Leth; Jolo - den förarglige iakttagaren, Carlsson, Stockholm, oktober 2007.
|
