|
Så var Almedalsveckan klar för den här gången. Det har debatterats, talats, nätverkats och analyserats mer än någonsin. I slutänden kom alltihop till stor del att överskuggas av ”Littorin-affären”. Några avslutande reflektioner kring den veckan ur ett medie- och TU-perspektiv:
- Verkligheten kom ifatt våra mediemaktsdiskussioner. TU arrangerade debatter kring i tur och ordning den politiska journalistikens och dess ökade personfixering, pressetik och mediedrev. Diskussioner som i efterhand ses som en teoretisk bakgrund till vad som senare rullades ut i ”skarpt läge”. Frågeställningarna kring om drev är bra eller dåligt, vad som skiljer drev från granskning, om det pressetiska systemet och om vilken roll journalister har och ska ha i valet, har de senaste dagarna blivit angelägenheter för den breda allmänheten och inte bara för en engagerade samling på Almedalens Hotell.
- ”Traditionell media” satte nyhetsagendan. Almedalsveckan, både i fjol och i år, har blivit tydliga illustrationer på hur viktiga de sociala medierna – inte minst twitter – är i informationsflödet. Men också på svårigheter med de sociala medierna – hur svåröverskådligt det blir när så många människor samtidigt ger uttryck för sina tankar och reflektioner kring ett ämne. I det enorma sorlet har de traditionella medierna åter fått en viktig roll som uppsamlare och filter. Och när Littorin-affären kom att dominera Almedalen blev det i stor utsträckning en styrkedemonstration från just traditionella medier - Aftonbladet helt styrt den mediala agendan. Där man normalt sett kan vända sig till flashback för att få de smaskigaste detaljerna så har flashback-användarna den här gången varit helt utelämnade till att sitta och uppdatera aftonbladet.se. Bloggare och twittrare (även andra traditionella medier) har inte kunnat få fram några nyheter som fört själva historien framåt, utan istället fått ägna sig åt att diskutera Aftonbladets, Littorins och Reinfeldts agerande.
- Reinfeldt och ödmjukheten. När det gäller själva kärnan i Almedalen, de politiska talen, har mycket tänkts och sagts och analyserats. Men i slutänden har även det som sagts på scenen överskuggats av vad som inte sagts – framför allt av Reinfeldt (som fått både ris och ros för sin krishantering). Om jag ska våga mig på en egen minianalys så tror jag att den rent tekniska delen av krishanteringen, de exakta ordvalen, exakt vad som sagts när - har mindre betydelse. Reinfeldt hade knappast kunna balansera alla intressen utan att få kritik - på ena sidan en partikamrat och vän i djup kris, på andra sidan en mediekår och en upprörd allmänhet som kräver tydliga besked, och ovanpå det en valrörelse som måste drivas framåt med full fart. Och detta i ett läge där Reinfeldt förmodligen lika lite som alla andra kan vara säker på vad som är sant och osant. Men vad han hade kunnat göra är att visa ödmjukhet och öppenhet inför den svåra situationen. I stället har han uttryckt sig extremt formellt och på ett sätt som antyder att han vet exakt vad som bör och inte bör göras och att alla som inte inser det saknar kunskap om vilken som är hans roll som statsminister. Det känns väldigt långt från den ödmjuka och resonerande stil som fick människor att välja Reinfeldt framför Göran Perssons mer maktfullkomliga framtoning för fyra år sedan. Det tror jag kan straffa sig.
I och med det stänger vi boken från Almedalen för den här gången. För oss som var med har det varit intensivt, lärorikt - och roligt. Vi hoppas att vi ses igen nästa år.
Trevlig sommar!
|